Det känns som om jag knappt har sovit en blund, men jag kliver upp tidigt och hänger på mig presslegitimationen – för säkerhets skull – och stoppar kameran i ryggsäcken. Idag för sextionio år sedan startade Ungernrevolten. Och idag på morgonen marscherar Orbáns anhängare i en av sina berömda “fredsmarscher” från Budasidan över till Pest, där de ska lyssna på Orbáns tal framför parlamentet. Ungefär vid samma tid startar den stora utmanaren i nästa års val en egen marsch med sina anhängare, för att sedan hålla tal från Hjältetorget, i andra änden av staden. Jag har tänkt hinna med att bevaka båda, och räknar med att det blir en lång dag. Budapest har knappt vaknat när jag går hemifrån. Framför synagogan köar visserligen redan amerikanska turister, och gatusoparna drar sina vagnar längs de ojämna breda trottoarerna. Någonstans i fjärran hörs sirener, men det är som det brukar: det hörs alltid sirener i Budapest. Det är oklart varför, eftersom brottsligheten är låg, mycket lägre än hemma.

Jag tycker inte ens om krukväxter. Särskilt inte sådana som har fler färger än grönt. Men tanken på att låta hans blommor dö känns plötsligt outhärdlig. Jag kan gå med på vad som helst, men inte det, tänker jag när jag tittar på pappas palettblad. Smala, seniga grenar sträcker sig envist uppåt, mot ljuset. De ceriserosa bladen darrar lätt när jag ställer när krukan på golvet invid hissen. Jag slår in koden och trycker på knappen. Tjugotjugotre, det är koden. Samma som årtalet. Jag vet det, för att det står på lappen bredvid hissen. Så absurt är livet på en avdelning för dementa, att det måste finnas en kod för att de inte ska kunna rymma hem. Men det går utmärkt att skriva ut samma kod och sätta upp den på hissdörren, för att de anhöriga, vars hjärnor förhoppningsvis fortfarande fungerar normalt, ska kunna komma ut. Det är möjligt att jag beter mig normalt, men jag vet inte längre vem jag är. Igår morse rörde jag min fars axel för sista gången. Den var fortfarande lite varm. En timme t

"Hur säger man 'till exempel' på engelska, förresten?" Taxichauffören vänder sig om. Det är en kvinna. Jag drar en lättnadens suck, och skäms lite för det, men det är som det är. Jag är knappast den enda kvinnan som föredrar en kvinnlig chaufför. "Jag brukar alltid passa på att fråga kunder vad olika ord heter, det är så jag lärt mig engelska! Jag älskar mitt jobb!", förklarar hon nöjt på ungerska. "For instance", säger jag, men ändrar mig snabbt när jag ser hennes förskräckta min. "For example går också bra." "Får ekk-sem-pöl?" upprepar hon frågande, med kraftig ungersk brytning. "Ja, precis." "Får ekk-sem-pöl- får ekk-sem-pöl…” Vi skramlar fram genom Budapests förorter på ojämna vägar. Klockan är långt över midnatt, och bara ett fåtal fönster lyser i de höga husen vi passerar medan hon upprepar "för-ekk-sem-pöl" som ett mantra. Jag brukar inte ta taxi. Men flygbuss och promenad i mörkret kändes som en dålig idé, och Budapest har nästan ingen gatubelysning. I mörker är jag blind som e